I Afghanistan mötte jag en islam som inte var en religiös tro utan en livsstil. Denna livsstil var att regelbundet be och ha Gud som första behov. Och så tycks även Jesus ha levat. Det är bönen till Fadern som är praktiken, livsstilen. Tron är att leva detta, ha det som livsstil. Den rent intellektuella tron kan också finnas där med sin särskilda form av mental uppmärksamhet.
Till denna livsstil hör kroppen och allt naturligt som har med kroppen att göra. Det fysiska och biologiska är underkastat Gud. Kroppen är till att be med. Naturen är till att be med genom att se skönheten i alla processer som äger rum. Naturen och kroppen har ett enda behov i grunden: Gud.
Detta utesluter från början både utilitarism och idealism. Bönen är det språk som formar livet och kroppen formas av bönen. Tilliten till Gud formar etiken. Underkastelsens livsstil betraktar alla handlingar utifrån sin kvalitet av jahili – nära Gud. Men här finns ingen merit eller andlig utveckling. Vi förblir naturliga kroppar.
