Enda behovet

Gud måste bli det enda verkliga behovet. Det blir en livsstil där det Enda behovet har med varje stund att göra. Inte så att andra intressen saknas eller andra behov, som mat och dryck och sömn, inte tillgodoses. Men så att det drar åt ett håll hela tiden. Det är bönens kroppsliga praktik som är de viktigaste handlingarna under en dag genom att de påminner om det Enda behovet. Vi ber inte, bönen ber oss. Vi väljer inte plats. Bönen situerar oss.

Gud är så stor att vi inte kan se direkt på Honom. Men denna storlek är fascinerande och därför dras blicken ändå dit. Det är en blandning av genomgripande respekt och kärlek i den blicken. Det är inte vi som ser, det är blicken som ser oss. Respekten och blicken på Gud ser mig, gör mig synlig. Med andra ord: Gud skapar oss.

Det finns en islam före islam, före judendom och kristendom. Det är det Enda behovet som skapar oss, blir existens åt oss, framför oss i bön och uppmärksamhet. Då är det inte jag som väljer Gud utan tvärtom. Jag finns inte först och därefter min uppmärksamhet på det Enda behover, utan tvärtom skapar det Enda behovet mig. Och då kommer frid och verkligt broderskap.

Underkastelsens livsstil

I Afghanistan mötte jag en islam som inte var en religiös tro utan en livsstil. Denna livsstil var att regelbundet be och ha Gud som första behov. Och så tycks även Jesus ha levat. Det är bönen till Fadern som är praktiken, livsstilen. Tron är att leva detta, ha det som livsstil. Den rent intellektuella tron kan också finnas där med sin särskilda form av mental uppmärksamhet.

Till denna livsstil hör kroppen och allt naturligt som har med kroppen att göra. Det fysiska och biologiska är underkastat Gud. Kroppen är till att be med. Naturen är till att be med genom att se skönheten i alla processer som äger rum. Naturen och kroppen har ett enda behov i grunden: Gud.

Detta utesluter från början både utilitarism och idealism. Bönen är det språk som formar livet och kroppen formas av bönen. Tilliten till Gud formar etiken. Underkastelsens livsstil betraktar alla handlingar utifrån sin kvalitet av jahili – nära Gud. Men här finns ingen merit eller andlig utveckling. Vi förblir naturliga kroppar.

Enda lydnaden

Folk ryser när de hör ordet ”lydnad” men när det finns ett Enda Behov – Gud själv – är det inte längre något problem, vare sig känslomässigt eller teologiskt. Naturligtvis är det gott att vara lojal mot det Enda behovet, hur man nu än uttrycker denna lydnad. I en sura i Koranen diskuteras om de kristna och judarna lyder någon annan än Gud. Risken finns ju alltid att en ordning för lydnad av det Enda Behovet skapar en parallell auktoritet som åtlyds enligt protokoll. Diskussionen leder i bästa fall till att bestämt flytta bort den ”avgud” som uppstått och lugnt säga: det finns ingen gud utom Gud.